Recension: Shuggie Bain - Douglas Stuart
Titel: Shuggie Bain
Författare: Douglas Stuart
Förlag: Albert Bonniers förlag
Året är 1981 och industristaden Glasgow är nere för räkning under Thatchers järnhårda styre. Varven och stålverken ligger utspridda längs floden Clyde som rostande dinosaurier. Invånarna kämpar för att överleva.
Agnes Bain har alltid haft större drömmar än så, med sitt svarta hår och sina skinande tänder liknar hon en riktig stjärna, ämnad för något finare och bättre. Men när hennes man lämnar familjen faller allt samman. Agnes och de tre barnen försöker bygga upp en ny tillvaro i ett litet gruvsamhälle där grannarna betraktar dem med misstänksamhet och avund. Agnes medicin heter öl och vodka men det blir snart barnens uppgift att ta hand om henne.
Shuggie Bain, minstingen, är den som håller ut längst. Han drömmer sig också bort, från gruvområdet och de hånfulla blickar som aldrig låter honom glömma att han är annorlunda.
Jag vet inte exakt hur jag förklarar storheten med den här boken. Det jag kan förklara är min upplevelse av att ha läst Shuggie Bain. Jag fick den rekommenderad av en vän, och i och med det hade jag ganska höga förväntningar när jag väl fick den i handen och började läsa. Och första halvan gick ganska snabbt, tog mig bara ett par kvällar. Historien är lågmäld, sorglig, djup, och egentligen inte så händelserik. Där någonstans i mitten fastnade jag, det blev för jobbigt. För tungt. Så jag pausade, läste en annan bok. Tog upp denna igen. Men den andra halvan tog minst den dubbla tiden, det gick trögt... Jag ville helst ge upp, sluta läsa. Det kändes bara grått. Det var ingen njutning, så varför skulle jag läsa vidare? Men ändå gjorde jag det, jag kände ändå att jag ville se hur den slutade. Jag ville kunna säga att jag åtminstone läst färdigt den. Och någonstans DÄR, i de sista kapitlena, förstod jag äntligen. Storheten. Berättelsen. Sorgen. Hur mycket jag lärt mig att älska Shuggie, att bry mig om honom och att känna med honom. Den lilla pojken som blev stor. Hans öde. Jag förstår nu hur den här boken kommer att bli, och redan är, en klassiker. Du måste bara läsa hela. Det är i slutet som det händer något med mig, jag uppskattar plötsligt varje sida, varje ord, varje händelse som lett fram till slutet. Det är berättelsen av det enkla, det lilla, det vardagliga, som är det stora. Det är en enastående historia, som jag kommer bära med mig - länge.
skriven
Det är så intressant med böcker som man inte riktigt gillar förrän man har fått se hela helheten. Jag hade nån sån läsupplevelse också men kommer inte ihåg just nu vilken bok det var. Jag tvingade mig igenom boken och sen sista 50 sidorna så började jag förstå och ville till slut bara ha mer. Men det gör mig också lite frustrerad att det ska ta så länge innan man fastnar.