MENY
Då polisen börjar misstänka att han är inblandad i försvinnandet tappar Mario fotfästet i tillvaron och bestämmer sig för att ta saken i egna händer. Den enda som verkar lyssna på honom är kriminalinspektör Vide Eldh, men snart kopplas även han bort från fallet. Mario står handfallen. Hur långt är han beredd att gå för att rädda det han älskar mest? Och kommer han att lyckas hitta sin familj när både tungt kriminella män och självaste poliskåren står i hans väg?
Hämnaren är en spänningsroman i nordic noir-stil om en far vars djupa kärlek och brinnande hämndbegär inte känner några gränser.
Att författaren är från Flen tycker jag självklart är väldigt roligt eftersom jag är uppväxt här. Men jag kan garantera att det inte har färgat mina åsikter om boken. Den står bra för sig själv ändå. Det är inte alltid jag läser okända debutanter (tiden räcker inte till och jag vet vad jag gillar och inte gillar, vill ha säkra kort) men så fort jag hörde om och såg boken kände jag en omedelbar lust att läsa den. Tack vare omslaget faktiskt, det lockade mig. Jag kände även på mig att detta kunde vara något bra.
Och vilken debut sen! Jag hade inte fel. Vi kastas direkt in i handlingen och vad jag gillar är att det centrala redan har hänt - själva kidnappningen. Vilket betyder att spänningen och desperationen är enormt hög redan från början. Tillsammans med korta kapitel och ett rakt, klokt och enkelt språk är det lätt att fastna och vilja läsa vidare. Vi får följa inte bara Mario utan även polisen Vidar och journalisten Hedda, och det blir personligt för de alla tre. Känslorna är många och intensiva, scenerna tydligt beskrivna och det går inte att förutse någonting. Mycket, mycket bra!
En liten bonus för egen del var att känna igen en del platser och namn, speciellt när jag under läsningens gång satt på balkongen mitt emot Majvägen 6.
Läs säger jag bara hörrni, läs! Om Vedran skulle vilja skriva mer i framtiden, så kan jag säga att han har talang, så mycket är säkert.
0