Recension: Efter Morris - Frida Spikdotter
Titel: Efter Morris
Författare: Frida Spikdotter
Utgiven av: Nitwit förlag
Antal sidor: 450
Den excentriska Alex lever ensam och isolerad i sin lilla förortstvåa, precis som hon vill ha det. Hennes ilskna värld består av arkitektjobbet, kvarterskrogen och ett litet förfallet torp i de sörmländska skogarna. Inget kan rubba hennes bittra cirklar och hon håller alla mänskliga relationer på tryggt avstånd.
Så en dag kommer ett handskrivet brev. Och sen kommer Morris... Den tioåriga pojken kliver över tröskeln till Alex trånga värld och får den att gunga. Det kan hon inte tillåta. Hon gör allt för att bli av med honom.
Efter Morris är en bok om ett annorlunda föräldraskap. Det är berättelsen om ett hjärta i permafrost och om en pojke som blir man. Om att göra så gott man kan i en samtid som skakar och skälver. Det är också ett dråpligt tankeexperiment och en lek med föräldrarollen. Vem får räknas som förälder? Och hur kan kärlek se ut när den inte ser ut som den brukar?
Med risk för att inte alls göra boken rättvisa. Jag har aldrig, vad jag kan minnas, strykit under så många rader i någon bok någonsin (förutom självhjälpsböcker) som jag har gjort i Efter Morris. Det är språket som trollbinder mig - på ett SÄTT. Varje cell i min kropp berörs. Alex ifrågasätter, styr och ställer och hon är underbar. Och Morris, detta kloka, kloka barn. De två är en kombo som är så rolig, udda och samtidigt helt perfekt. Jag vet inte riktigt hur jag ska sammanfatta vad som hände i mig, men det hände. Det rördes upp. Det skrattades. Det gräts. Jag blev arg. Jag blev ledsen. Efter Morris är en bok som ifrågasätter och framförallt undersöker allt som är fel med vårt samhälle. Och allt som människor kämpar med. Spikdotter sätter fingret på det som vi inte vill se. Men som finns. Och hur ska vi annars kunna prata om det? Om det inte identifieras och uppmärksammas. Berättelsen ska läsas med ömhet, en stor skopa förståelse och med glimten i ögat. Sist vill jag säga - om du inte lämnar boken med hjärtat fyllt av kärlek... vet jag inte vad som gör. Tack Frida.
