Recension: En förlorad kärlek - Alyson Richman
Titel: En förlorad kärlek
Författare: Alyson Richman
Förlag: Polaris
Antal sidor: 314
Där på hennes underarm, precis bredvid ett födelsemärke, satt sex siffror tatuerade. "Kommer du ihåg mig nu?" frågade han med darrande röst. Hon tittade på honom igen, som om han vore ett spöke. "Lenka, det är jag", sa han. "Josef, din man."
Lenka är en ung konststuderande när hon träffar Josef i Prag, strax före andra världskrigets utbrott. De gifter sig snart, men deras liv tillsammans hinner knappt börja innan de slits isär av kriget.
Josef ska fly till New York tillsammans med sin familj, Lenka ska komma efter med sina föräldrar. Men ingenting går som planerat.
Fartyget som Josef reser med förliser. Och Lenkas öde för henne till Theresienstadt och så småningom Auschwitz. Ovetande om att den andra är vid liv bär de med sig minnena av den förlorade kärleken. Ett helt liv senare står de plötsligt öga mot öga.
Från den lyckliga tiden i förkrigets Prag till nazismens skräckvälde i Europa. En förlorad kärlek är en oförglömlig kärlekshistoria i skuggan av andra världskriget.
Jag har aldrig någonsin blivit så illa berörd av en bok. Jag har läst ett par böcker om förintelsen tidigare men det här var den bästa (värsta) beskrivningen av tiden i lägret jag får uppleva hittills. Så detaljrik, målande och fasansfull. Jag bara stirrade på texten i bestörtning. Det går aldrig att förstå, men det här var nog det närmaste jag kunde komma i att försöka tänka mig in i hur det var.
Det garanteras fulgråt. Men boken blir inte riktigt en fullpott för mig ändå för trots tiden de lever i var jag inte riktigt så tagen av boken förrän i slutet. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det men kanske var det faktumet att det handlade så mycket om alla personer runt omkring huvudkaraktärerna. Jag förstår att författaren vill få med många människors olika öden, men för mig blev det långdraget och jag tappade nästan den röda tråden. Jag hade önskat en mer tydlig huvudhistoria om Josef och Lenka men riktigt så blev det inte.
Jag fastnade för ett väldigt vackert stycke dock, som jag tar med mig.
"Nu på gamla dagar har jag börjat tro att kärlek inte är ett substantiv, utan ett verb. En handling. Likt vatten flödar den med sin egen ström. Om man hejdade sann kärlek i en damm, vore den så mäktig att den skulle spränga vallarna. Till och med under en separation, till och med efter döden, är den rörlig och föränderlig. Den lever i minnet, i känslan av en beröring, förgängligheten i en doft, nyansen i en suck. Den lämnar spår efter sig, som ett fossil i sand, som ett inbränt löv i asfalt."
