Recension: Under svart himmel - Christina Öhman
Titel: Under svart himmel
Författare: Christina Öhman
Förlag: Seraf förlag
Antal sidor: 266
Lars känner sig ensam och finner tröst hos en oväntad vän, en kråka som tycks följa honom vart han än är.
En mörk vinternatt hör han en knackning på sitt sovrumsfönster, men det är inte kråkan han kommit att kalla Kara, utan en flicka i hans egen ålder. Naken ute i kölden. Flickan lämnar honom inte ifred. Hon fortsätter dyka upp och människor i Lars närhet dör under mystiska omständigheter.
Sexton år framåt fördunklas Lars tillvaro av en sorg från barndomen och har har genom år av terapi accepterat att både kråkan och flickan endast levt i hans fantasi. Till den dag fasaden rämnar, när en kvinna med bekanta, mörka ögon dyker upp vid hans hem. Smutsig och utmärglad säger hon: Jag har hittat dig igen.
Under svart himmel är Christina Öhmans debutroman och första fristående delen i Under - serien.
Det första jag upplever är att Kicki verkar väldigt klok, bara genom att läsa de första kapitlen. Jag tycker att det märks i språket som används. Berättelsen har ett väldigt djup. Det är unikt och liknar ingenting jag läst tidigare. Det är en historia med många bottnar, som kräver lite av mig som läsare. Därför tar jag mig tiden och stressar inte igenom sidorna. En riktigt sorglig del av historien (Ja, förutom chocken i Lars liv såklart) är Jakobs öde, mitt hjärta brister för honom. Jag uppskattar verkligen att det är så häftiga illustrationer med i boken, det gör den än mer unik! De fasansfulla bilderna som målas upp i texten får mig att le, jag älskar det brutalt rysliga. Men jag ska erkänna att vissa gånger vill magen vända sig på mig, när jag föreställer mig scener och framförallt odörer. När jag väl avslutar boken, känner jag en värme i bröstet. Det var så annorlunda, lite knepigt, lite sjukt men nog så fasansfullt spännande. Med ett visst (krypande) motstånd blir jag nyfiken på nästa del i serien!
