Recension: Skyddsängeln - Sofie Sarenbrant
Titel: Skyddsängeln
Författare: Sofie Sarenbrant
Förlag: Bookmark förlag
Antal sidor: 384
Vårsolen skiner och körsbärsträden blommar, men kriminalinspektör Emma Sköld kan inte glädjas åt den annalkande påsken. Över ett halvår har gått sedan en nära kollega försvann spårlöst. Hon är fast besluten att hitta honom, död eller levande.
När polisen griper indrivaren som sist såg kollegan i livet, får Emma ett oförklarligt mord på halsen. En äldre man hittas död på ett övergivet mentalsjukhus. Men det är när hans identitet framkommer som hon blir besatt av att lösa fallet.
Skyddsängeln skildrar ämnen som utanförskap, missbruk och konsekvenserna av psykiatrireformen. Det är den nionde delen i succéserien om kriminalinspektör Emma Sköld. Är personen som skuggar dig den du borde frukta mest, eller är det i själva verket din skyddsängel?
Bättre än någonsin! Ni MÅSTE läsa den här serien om Emma Sköld. Jag älskar serier, hur jag blir mer och mer investerad i karaktärernas liv och känslor och när vi nu kommit såhär långt känner jag hur nära jag står dem. Det ger historien ett djup och varje bok är en upplevelse men Skyddsängeln slog rekord för mig. Jag älskade varenda sekund. Jag drog ut lite på det i slutet eftersom jag så gärna ville suga lite längre på karamellen. Men det som ändå var en stor tröst är att jag har den nya och uppföljande boken här hemma bredvid mig, redo att ta sig an. Och ja, med allt det som hände och med den cliffhangern kan jag inte vänta längre. Vilken tur att jag väntade med Skyddsängeln tills jag hade Själsfränden i min ägo. Det jag älskar med boken är de korta kapitlena, det gör att jag enkelt kan läsa lite till, i stunder av tidsbrist, utan att behöva avbryta mitt i ett kapitel. Det är väldigt drabbande hur utsatthet skildras och det är något alldeles extra olidligt spännande när en del av berättelsen utspelar sig på ett mentalsjukhus. Jag menar, det finns väl inget som är så fasansfullt skräckinjagande som att låsas in och bli proppad full med piller som gör en dimmig och bortkopplad i huvudet? Det är en skräck för mig åtminstone. Jag gillade verkligen alla karaktärer, varenda en (ja, även Åsa, haha, på sitt sätt) och njöt av deras samspel, mod, kärlek och kamp mot klockan.
