Recension: Berätta aldrig det här - Frida Boisen
Titel: Berätta aldrig det här
Författare: Frida Boisen
Förlag: Bookmark förlag
Antal sidor: 375
Du brukar skriva om allt. Men inte det här, Frida. Berätta aldrig det här.
Mors dag 2007. Frida glömmer att ringa och att skicka blommor till sin mamma Rosita. När hon även missar moderns telefonsamtal har hon ingen aning om att katastrofen är ett faktum. Dagen efter kommer beskedet att Rosita har hittats död. Men det är när Frida upptäcker hennes sista hälsning som världen fullkomligt rämnar.
Berätta aldrig det här är en gripande självbiografisk roman om en skavande mor-dotter-relation som utmynnar i en tragedi. På ett lika litterärt som lättillgängligt språk navigerar författaren genom då- och nutid, och kombinerar bottenlöst mörker med rak humor och oförställd öppenhet i sin strävan att bryta rådande tabun.
Det här är en otroligt öppen, ärlig och en brutalt hjärtskärande historia och ett tragiskt livsöde. Den är välskriven, lättläst, korta kapitel och lika drabbande som en spänningsroman.
Men jag ska vara ärlig och berätta allt som gör mig upprörd. Jag kan inte döma hur någon väljer att säga, göra eller leva och det ska jag vara tydlig med att säga. Jag kan däremot vara ärlig med vad som väcks i mig när jag läser boken, vilka tankar och känslor jag får. För det första blir jag frustrerad och önskar att Frida inte hade tagit åt sig av brevet. Det var inte hennes skuld att bära. På något sätt. Det är väldigt, väldigt sorgligt. Därefter vet jag inte riktigt vad resten av boken ska handla om, det kändes som att vi började med crescendot. Men jag är fortfarande tagen och fortsätter läsa. Det finns såklart mycket som gör en både arg, ledsen och fylld av kärlek i boken. När jag närmar mig slutet är det historian om katten jag fastnar vid, jag blir bara arg. Arg på att det genomförs, som en plikt. Det hade funnits alternativ om man bara ville se. Efter det skuggar jag mest igenom texten, förstår vad som kommer att ske och läser faktiskt inte de sista kapitlen. Tappar intresset, är inte nyfiken. Jag tror att den främsta anledningen är att jag inte lär mig något nytt, utan det var mest läsning om någon annans liv. Och det är drabbande, men det ger mig ingenting. Jag kommer inte att läsa nästa bok. Men detta betyder inte att jag inte rekommenderar boken, för många är den viktig! Viktig att ta till sig, lära sig av eller kanske till och med läka av. Eller möjligtvis få hjälp. Det är en historia som behöver finnas. För någon annan kanske den är livsavgörande. Så läs!
