Recension: När dimman lättar - Bill Hesselmar
Titel: När dimman lättar
Författare: Bill Hesselmar
Förlag: Ekström & Garay
Antal sidor: 188
Livet är som en lång resa, från en punkt till en annan, med uppförsbackar och nedförslut. Med en stundande pensionering i sikte börjar barnläkaren Johan närma sig slutfasen av resan, även om han själv har svårt att acceptera det som för andra är uppenbart.
Resan till ökad självinsikt börjar i ett öde hus på en ö i Bohuslän, dit han åkt för att fotografera. Ödehuset härbärgerar inte bara gamla minnen, utan en dagbok och akvarellmålningar som ska få tillslutna sår att åter börja blöda. Fallet med en ung flickas tragiska död för 60 år sedan leder till olyckliga vägval som drar in den snart pensionerade barnläkaren i ond bråd död.
När dimman lättar är en intrikat spänningsroman om förödande minnen, åldrande och ett samhälles politiska utveckling.
Jag är lite tudelad i min uppfattning om boken, för att i det stora hela tycker jag att det är en bra berättelse och jag fängslades av flera anledningar. Jag sympatiserar med huvudkaraktären Johan, han är väldigt trevlig att följa. Jag är intresserad och blir berörd av hans tankar om åldrande och att vara en blivande pensionär. Jag är själv också intresserad av fotografering så den delen om att han tog med kameran för att fotografera ödehus var väldigt inspirerande. Det blev en smygande spänning som steg när han blev intresserad av de tidigare ägarnas historia och började gräva i vad som hade hänt. Det var en ovanlig intrig som jag faktiskt tyckte om. Men sen var det vissa delar som drog ner betyget för mig. Först var det delarna som handlade om nyheter, samhället och politik och där tappade jag intresset lite. Däremot förstod jag senare att det förstås hade en viktig del av historien. Men ändå, det kändes hela tiden som små stycken som var rejäla sidospår. Sen hände allt väldigt snabbt och plötsligt, själva crescendot så att säga. Och enligt min åsikt var det ett alldeles för långt och pågående avslut av alla trådar. Det var så många små detaljer och det kändes som att avslutet aldrig kom, det bara drogs ut på det och därför blev jag väldigt trött och ville egentligen bara att boken skulle ta slut någon gång. På så sätt passade den inte riktigt mig. Det jag däremot verkligen gillade att läsa om var tankarna om åldrande och livets alla faser, det får igång tankarna ordentligt. Jag håller dock inte med Johan om att se på åldrande som något negativt, jag värderar det aldrig så. Utan jag ser det som något vackert och positivt, jag tycker att ålderdomen är fin. Det har jag alltid tyckt. Och när jag ser en äldre person ser jag bara hur vacker personen är, i jämförelse med en ung. Visdomen, såren i själen, vemodet och så vidare. Allt det som gör en människa vacker. Men att livet har sin naturliga gång, det är förstås tungt att bära.
Tack Ekström&Garay för recensionsexemplaret!