Karolina Jonsson

 

Jag har i flera år nu varit väldigt intresserad av att läsa allt jag kommer åt som handlar om andra världskriget, Hitler eller Förintelsen, därför var denna bok självklart inget undantag. Om det går att säga vilka böcker om Förintelsen som är viktigast att läsa, skulle jag säga att Hédis bok är en utav dem. Hon gör mer än att bara berätta sin historia och om sina erfarenheter, utan hon lever också i Sverige och kan därför se på dagens samhälle, vårat samhälle, och tala om för oss hur det ser ut i hennes ögon. Vilket är väldigt viktigt att få höra om och förstå, för att vi ska kunna fortsätta bygga en framtid som inte leder tillbaka till lika stor omfattning av rasism och antisemitism. Jag är en sådan känslomänniska att jag får tårar i ögonen både när jag läser hemskheterna som Hédi och alla andra varit med om, men också när jag läser om lyckan och friheten hon kände när hon kom till Sverige. Det finns så ofantligt mycket att prata om ur den här boken, men det jag särskilt tänker på och som jag själv funderat mycket på den sista tiden är hur både du, jag och vi tillsammans ska kunna förändra våra fördomar till att vara ännu färre. Jag pratar om när vi ser på andra människor, kan vara vem som helst, och snabbt bestämmer oss för att se ner på personen eller ha en viss åsikt om hen. Vissa fördomar är vi inlärda av samhället att tycka, eller känna. Men om vi istället, så fort vi känner en negativ känsla gentemot någon, fundera över varför vi egentligen känner så? Om vi försöker att istället se individen, tänka vad han/hon eller de har för sorts liv, då kanske det blir enklare att inte dömma så fort. För alla är vi lika, och vi måste kämpa för allas våran jämnställdhet.