Karolina Jonsson

Det slår mig redan i första kapitlet (och det är något jag insett av de tidigare böckerna också) att Carlsson har en ovanlig förmåga att beskriva känslor. Nu menar jag inte en bokstavlig beskrivning, utan mer att det ligger som en lågmäld underton där jag känner av stämningen i scenen. Det är det som gör honom och hans böcker så lysande. Det är inte någon typisk bladvändare där det hela tiden är högt tempo som driver historien framåt, men det är ändå någonting som får en fast, och som får en att konstant vilja läsa vidare. Det är sättet Carlsson lägger ut alla delar och händelser på, hur han sakta men säkert väver samman historien och det får läsaren att hela tiden undra hur allt hänger ihop och hur det ska sluta. Otroligt skickligt. Varje bok handlar om olika historier och händelser i alla karaktärers liv och det är hela tiden olika djupdykningar i en eller flera karaktärers livshistorier. Hur författaren har lyckats sy ihop böckerna och karaktärerna tillsammans och med varandra på ett så välorganiserat sätt är så briljant. Du är klok du, Christoffer. När jag läser de sista sidorna känner jag mig tagen och vill på ett sätt inte att boken ska ta slut. Det enda jag kan säga just nu är - förbannat jävla bra. Nu återstår bara den stora och riktiga upplösningen i den fjärde och sista delen i serien om Leo Junker, "Den tunna blå linjen". Can't wait.